Otrolig upptäckt under standardrutt

Daniel Andersson gjorde en minst sagt otrolig upptäckt under sin standardrutt i Hedemora. Nedan kan ni läsa Daniels egna ord om upptäckten samt lite smått och gott om standardrutter.

I början av juni gäller det att hålla lite koll på väderprognoserna och ledigheterna på jobbet i hopp om att pricka in en dag med uppehållsväder och svag vind. Då är det nämligen tid att inventera sina standardrutter på våra breddgrader då alla häckfåglar anlänt och är i full färd med att sjunga in sina revir. 2015 erbjöd Per-Inge Josefsson mig standardrutten 12G 7C Hamre, en närmast perfekt placerad rutt med många olika biotoper; fält, lövskog, sumpskog, barrskog, mader och allt däremellan, mitt i en av Dalarnas hetaste fågelregioner. Efter en del tvekan om svårighetsgraden gjorde jag ett par lätesigenkänningstester på nätet för att kolla mina kunskaper. Testerna gick bra, och jag tackade ja till rutten.

Inventeringen blir ofta med kort varsel eftersom vädret måste stämma. Fredagen den 2 juni satt jag på jobbet och såg fram emot fyra dagars ledighet. När jag kollade rapporterna stod det snabbt klart att nästkommande morgon, den 3 juni, skulle bjuda på ett för ändamålet näst intill perfekt väder. Måste man ta en dag med lite blåst eller regn är sångaktiviteten på fåglarna troligen betydligt lägre, så det gäller att vara flexibel och passa på när läget bjuds.

Klockan 03.20 ringde väckarklockan. Termometern stod på kyliga +2, det var lätt ett molntäcke på himlen och absolut vindstilla. När jag parkerade bilen vid slogboden väster om tippen på Hamrerakan hade solen ännu inte orkat upp över Hamreberget, och det var t o m frost i gräset på sina håll! Trots detta var det full aktivitet på fåglarna och redan från Punkt 1 och Linje 1 kunde bl a rosenfink, näktergal, vaktel och kornknarr prickas av. Det är lite speciellt att vandra fram läng fälten med kikare, ryggsäck och block innan bygden vaknat och njuta av soluppgången och fågelsången samtidigt som det känns som att det man gör faktiskt gör en skillnad för naturvården.

Strax efter Punkt 2 når jag Hamreån, som i ärlighetens namn egentligen bara är ett rejält krondike med ett finare namn, och att ta sig över ”ån” är en av ruttens små fysiska utmaningar. Linjen tangerar här de små hästhagarna vid gården jag numera vet heter Bältarbo 340, och i slybuskarna och stolparna runt det höga ängsgräset och runt diket har flera buskskvättehannar hävdat revir de tidigare åren. Även i år såg och hörde jag omgående två hannar som satt och sjöng på varsitt håll. Men när jag var 30-40 m från elstängslet till den södra hagen stämde ännu en fågel upp, men den lät annorlunda! Jag tillbringade en del tid i Borlänge när den svarthakade buskskvättan var där, och jag var nyligen en vecka i Spanien och hörde där tiotals svarthakade buskskvättor sjunga, och jag uppfattade sångaren som en svarthakad buskskvätta, men det kunde väl ändå inte stämma! Tonen är den samma som den vanliga buskskvättan, men melodi, längd och tempo i huvudstroferna får mig att associera till törnsångare, helt olikt den vanliga buskskvättan.

Jag började söka efter fågeln med handkikaren och förväntade mig en buskskvätta med avvikande sång, men fick strax syn på en svarthakad buskskvätta på en av staketstolparna runt hagen! Jag blev naturligtvis väldigt upphetsad och rev direkt fram kameran ur ryggsäcken och tog några dokumentationsbilder ned på 25-30 m håll och larmade sedan ut den på Bird Alarm och lokallarm med första bästa bild som visade på arttillhörigheten. På den bilden skymde vingarna övergumpen och vingarna var uppdragna under ryggfjädrarna så att inget vitt syntes. När jag sedan tittade igenom alla bilderna jag tagit såg jag en bild där den sjöng med vingarna sänkta där den vita gumpen lyste! Jag kunde också se att den vita kragen lite överdrivet nästan möttes i nacken på fågeln, och att de vita vingfläckarna var stora på de sänkta vingarna. Jag misstänkte nu så klart starkt att det var en vitgumpad buskskvätta och fortsatte att ta kort ur alla upptänkliga vinklar. När fågeln till slut tröttnade på mig och flög iväg över hagen lyckades jag mot förmodan få en skarp flyktbild, men det räckte för att visa en stor vit övergump, stora vita vingfläckar, ljus buk och antydda svarta undre vingtäckare. Jag larmade då ut det tidigare larmet som felaktigt och larmade ut den som vitgumpad buskskvätta istället! Att hitta något alldeles extra på standardrutten har ju funnits i bakhuvudet när jag kämpat mig fram i vått gräs och snårskog, och nu var det verklighet!

Jag var tyvärr tvungen att fortsätta min standardrutt, men nästa skådare var på plats redan efter ca 90 minuter trots den tidiga timmen. Det var en stockholmare på väg till fjällen som vaknat på ett vandrarhem i Hedemora och mycket lägligt fått syn på larmet! I skrivande stund har det gått sex dagar sedan dess, och den vitgumpade buskskvättan är fortfarande kvar. Som kuriosa hade jag även en sjungande trädlärka i slutet av Linje 4 på Hamrebanan, så det blev verkligen en alla tiders standardrutt!

Jag hoppas att sådana här fynd (den vitnäbbade islommen i Södermanland är en annan raritet som hittades på en standardrutt) kan inspirera fler till att boka en standardrutt. Det finns 716 standardrutter och tusentals skådare, men trots detta står många rutter obokade. Intresserade kan kontakta Fågeltaxeringen på: fageltaxering@biol.lu.se så skickar de information.

Väl mött i fågelmarkerna!

Daniel Andersson, Hedemora

Kort om standardrutter:

En standardrutt är en kombinerad linjetaxering, där fåglar och större däggdjur räknas på 8 linjer om 1 km vardera, och en punkttaxering där fåglar och större däggdjur räknas på åtta stycken fasta punkter längs rutten. Rutten bildar en kvadrat med sidorna 2 km, alltså börjar och slutar man på samma plats. Punkterna finns i vardera hörn och mitten av varje sida på kvadraten. Rutterna är fast utlagda med 25 km mellanrum i vardera riktning och måste bokas i förväg genom Svensk Fågeltaxering. En rutt kan bara bokas av en (1) inventerare. Inventeringen genomförs en gång per år, när man bedömer att alla häckfåglar anlänt och börjat hävda revir.

Insamlad data från standardrutterna kan bl a användas för att uppskatta om olika arter minskar eller ökar, om de expanderar i nya biotoper eller försvinner i andra osv. Boken ”Fåglarna i Sverige – antal och förekomst” använder sig till mycket stor del av data från standardrutter för att uppskatta populationstätheten av respektive art i olika biotoper.

Metodik kortfattat:

Rutten ska följas så exakt som möjligt. Linjerna är spikraka och tar inte hänsyn till terrängen. Kompass och karta eller GPS och kunskap att använda dessa är ett måste i skogsterräng! Man kan stöta på hinder som tvingar en att avvika från rutten och ska då följa metodiken för det aktuella fallet.
Varje punkt räknas i fem minuter. En fågel- eller däggdjursindivid får inte räknas på två linjer även om den ses eller hörs från två linjer. Den får däremot räknas från både en punkt och en linje eftersom det är två helt skilda taxeringar.

De flesta observationerna gäller sjungande, lockande eller varnande fåglar, så det gäller att vara ute en ganska vindstilla dag och vara väl förtrogen med olika läten.

Rutten påbörjas 04.00 +/- 30 minuter. Enligt metodikens minst 30 minuter per linje och åtta st punkter är den minsta tidsåtgången 4 h 40 min, men räkna med 6-8 h beroende på terräng.

För mer detaljerad information, se länkarna:

https://www.fageltaxering.lu.se/inventera/metoder/standardrutter

https://www.fageltaxering.lu.se/inventera/metoder/standardrutter/metodik-standardrutter

Kort om Vitgumpad buskskvätta (Saxicola maurus) i Dalarna:

Upptäckten den 3 juni 2017 i Hedemora är den tredje vitgumpad buskskvätta som observerats i landskapet Dalarna. Den första observationen gjordes i Lindänget i september 1993 och den andra gjordes i Västerbyhytta, Söderbärke i maj-juni 1996. Förhoppningsvis behöver vi inte vänta hela 21 år på nästa!